Osteopati

Osteopati är en av flera olika skolor inom manuell medicin, det vill säga ett system för att behandla fysiska besvär med händerna. Det som är gemensamt för alla osteopater är just att man använder olika manuella tekniker där man mekaniskt påverkar leder, muskler och nerver för att i första hand förbättra funktion och därmed patientens hälsa.

Osteopatin som riktning anses dock vara något mycket mer än “bara” manuella tekniker och betraktas av utövarna ofta mer som ett filosofiskt koncept för hur man på bästa sätt tar hand om en människa och hennes kropp. Det är också i första hand på det filosofiska planet som Osteopati skiljer sig från andra skolor inom manuell medicin såsom kiropraktiken eller naprapatin som i mångt och mycket lär ut samma eller liknande manuella tekniker.
Mer information om hela det fält som kallas manuell terapi finns här.

Historien om Osteopati börjar i slutet av 1800-talet med en amerikansk läkare som hette Andrew Taylor Still. Still förlorade flera barn i hjärnhinneinflammation och i sin frustration över den dåvarande medicinska vetenskapens brister grundade han det system som kom att kallas Osteopati. Still formulerade ett par grundläggande principer som fortsatt att färga av sig på den Osteopatiska traditionen ända till idag, även om ämnet har utvecklats. Själva ordet osteopati kommer från de grekiska orden för ben (osteo) och lidande (pathos), vilket kan vara missvisande då Osteopati som system som tar hela kroppen i beaktande.

Osteopati har förstås utvecklats sedan A.T. Stills dagar och har tagit olika riktningar på olika platser. I Nordamerika är det en specialistinriktning för läkare på samma sätt som Ortopedi eller Neurologi, medan det i Europa blivit ett eget yrke. Det har också bildats mindre subgrupperingar som kan skilja sig mycket från varandra när det gäller både filosofi och praktik, varför ett besök hos en Osteopat potentiellt kan innebära väldigt olika saker.

Den riktningen som Osteopatin går mot i Sverige och som jag själv arbetar för, är en plats närmare det etablerade sjukvårdssystemet, med ett successivt utökat samarbete med andra vårdgivare. En utveckling mot en starkare vetenskaplig förankring och en akademisk utveckling som löper paralellt med en klinisk.