Fysiosteo – David Josefsson

Att förstå ont – Somatisk dysfunktion vs Patologi

Här är en sida för dig som vill lära dig mer om vad som kan göra ont i kroppen, samt hur man kan undvika eller
bli av med det som gör ont. Det är alltså en utbildningssida som syftar till att reda ut vanliga frågetecken kring
fysiska krämpor – vad de är, varför de uppkommer och vad man kan göra åt dem.

Till skillnad från de mer lättsmälta texterna Varför ont? och Inte ont! som behandlar samma tema kommer vi
här bli lite mer ingående och långrandiga.

Om du klickat dig hit direkt från sidan ”Lär mig mer” kanske du känner igen resonemangen från dessa texter.
Om du hittade den här sidan via direktlänken inteont.nu kan också upplysas om att det finns mer att läsa om
kroppen och fysiska besvär här: Lär mig mer

Sjukdom eller dysfunktion?
Först ska du få lära dig en grundläggande distinktion som är en viktig anledning till förvirring och frustration när
folk vänder sig till sjukvården. Om du har brutit benet eller blivit förkyld så är du sannolikt medveten om det och
om du går till doktorn så kommer du få en viss, ibland standardiserad, hjälp för detta.
Men om du ”bara har ont i axeln” är det inte säkert att du vet varför och inte heller säkert att du får den hjälp
som du önskar eller förväntar dig om du går till vårdcentralen. Det är just de tillfällena som den här artikeln
handlar om. Vi kommer alltså inte att ta upp något som rör kända skador eller sjukdomar eftersom det i de fallen
inte råder någon tveksamhet kring att du är sjuk och att du behöver vård, vilket du med all sannolikhet också
kommer få enligt konstens alla regler.

Det vi ska fokusera på är de lite mer diffusa problemen som skulle kunna kallas ”krämpor” och som inte på något
vis är farliga, men likväl kan påverka både arbetsförmåga och livskvalité. Detta tar oss till pudelns kärna, nämligen
begreppet somatisk dysfunktion. Besvär som är relaterade till somatisk dysfunktion behöver inte vara mindre
betungande för dig som är drabbad än mer distinkta medicinska problem eller skador (såsom halsfluss eller ett
sprucket ögonbryn). Skillnaden är att du inte förstår varför du har ont och att doktorn kan komma att betrakta
dig som frisk (trots dina besvär) och skicka hem dig med ett enkelt råd om vila, eller kanske en 10-dagarskur med
smärtstillande.

Somatisk dysfunktion är alltså inget som kan behandlas med antibiotika (som halsfluss) eller sys ihop (som ditt
ögonbryn). Faktum är att det överhuvudtaget inte är ”sjukt” vilket innebär att det inte heller är något som
åtgärdas på medicinsk väg. Doktorn hjälper nämligen den som är sjuk och det är ju inte du. Men du har lika ont i
alla fall…

Somatisk dysfunktion
Somatisk dysfunktion är som redan nämnts inte ett sjukdomstillstånd (patologi) vilket gör att det inte alltid
hamnar inom ramarna för ämnet medicin. Somatisk dysfunktion är en samlad benämning på saker i kroppen som
inte fungerar optimalt trots frånvaro av sjukdom. Basala exempel på det kan vara en rörelseinskränkning i en led
eller en spänd muskel. Till synes enkla förändringar i kroppens och framförallt rörelseapparatens funktion.
Förändringar som inte är tillräckligt allvarliga för att betraktas som sjukliga, men likväl kan leda till värk och
stelhet eller ibland riktigt svåra symptom som kraftig smärta, känselbortfall eller domningar.

Ofta är gränsen flytande mellan mer sjukliga förändringar eller skador och det som vi kallar somatisk dysfunktion
och i många fall förekommer de samtidigt. Exempelvis kan en fraktur i höften leda till att man haltar och
kompenserar så länge att man drar på sig förändringar i muskler, leder och senor som angränsar till skadan, men
som inte hade med den att göra från början.
På samma sätt kan en kroniskt överarbetad muskel på framsidan av bröstkorgen (somatisk dysfunktion), klämma
åt runt nerverna till armen så att de tar skada.

Sammanfattningsvis finns det alltså alla möjligheter att uppvisa felfria röntgenfynd och labbprover, men ändå ha
ont i kroppen. Det betyder inte att det inte finns något att göra, eller att man inbillar sig att man har problem.
Det finns heller ingen anledning att ”acceptera” att man ska ha ont om det inte finns en given anledning till
besvären. Väldigt många förändringar som går under begreppet somatisk dysfunktion kommer att passera under
doktorns radar, men ändå vara fullt behandlingsbara. Antingen med hjälp av en terapeut som arbetar med detta
(såsom en sjukgymnast, kiropraktor, osteopat, naprapat etc) eller ibland bara av dig själv, beroende på dina
kunskaper i självbehandling, regim, träning etc.

Observera att den här artikeln inte riktar någon kritik mot läkarkåren! Medicinska problem behöver medicinsk
behandling. Besvär från rörelseapparaten är dock antingen så pass allvarliga att du behöver träffa en ortoped
eller så pass ”ofarliga” att det faller utanför doktorns område. En rutinerad allmänläkare kan i bästa fall remittera
dig till en sjukgymnast, men eftersom det är remissfritt till sjukgymnaster är det egentligen bara en omväg att
gå till vårdcentralen först. Om du är osäker på om du faktiskt är sjuk eller skadad ska du dock alltid gå till läkaren
först!

Exempel
För att det här ska bli lite mer begripligt ska vi ta upp några exempel på vad som kan hända och hur det kan få
dig att må – utan att något avvikande går att hitta med röntgen, blod- eller urinprover.

Vi tar ett exempel från en vanlig källa till problem i den här delen av världen, nämligen arbete på kontor. För de
allra flesta inbegriper detta nämligen dåliga arbetsställningar, inaktivitet och stress. Det kan leda till
rörelseinskränkningar i form av strama muskler, bland annat de som extenderar nacken, skjuter fram och
inåtroterar axlarna, samt böjer
höfterna. Detta kan kombineras med svaga och uttänjda muskler på baksidan av axlarna, i bröstryggen, halsen
och rumpan. Samtidigt kan det resultera i ledrestriktioner i övre delen av nacken som komprimeras hela dagen när
man lutar sig framåt och tittar upp för att hålla blicken i nivå med skärmen. Det kan också leda till en överaktivitet i
musklerna som lyfter axlarna (eftersom det är en förprogrammerad respons på stress) och på framsidan av
bröstkorgen och halsen (eftersom de försöker lyfta bröstkorgen för andningsrörelsen (också pga stress, men också
för att stora andningsmuskeln diafragma inte får plats att arbeta i den kroppspositionen).

Detta är bara några få exempel på funktionella fysiska förändringar relaterade till kontorsarbete, d.v.s. kroppens
egna anpassningar till kraven som ställs på den. Trots att inget av ovanstående är ”sjukt” kan det till exempel leda
till:

– Värk i axlar och nacke (överarbetade muskler blir sura – lågt pH – och det gör ont).
– Huvudvärk (komprimerade facettleder kan ge s.k. cervikogen huvudvärk, spända muskler kan ge s.k.
spänningshuvudvärk).
– Domningar i armarna (sammandragna hals- eller bröstmuskler kan strypa tillförseln till armen genom att trycka på
kärl eller nerver).
– Ryggsmärta och ryggskott (förkortade höftböjare tvingar in ländryggen i extrem lordos vilket bl.a. kan irritera
facettlederna i ländryggen).
– Tennisarmbåge eller musarm (överdrivet långvarigt arbete med handens och fingrarnas extensorer kan irritera
muskelfästet. Bidragande orsaker kan vara att underarmens pronatorer måste kämpa emot en kroniskt överdriven
inåtrotation i axelleden och allting sker parallellt med en sämre cirkulation till armen pga spända hals- och
bröstmuskler).

Listan kan göras oändlig och ändå har vi bara utgått från en genomsnittlig kontorsarbetare utan några speciella
händelser eller omständigheter som skulle kunna bidra till problem. I allas vår vardag uppstår situationer där kroppen
kan reagera med förändringar av ovanstående karaktär, vilket kan leda till diverse symptom i precis hela kroppen.

För att bryta av med en helt annan typ av orsakssamband tar vi ytterligare ett exempel. En helt vanlig dag på stan
när du ska korsa gatan trampar du snett och stukar foten ordentligt. Det gör ordentligt ont, foten svullnar upp och
det är svårt att stödja på den, men du tar dig hem och sätter dig i soffan. Efter några timmar i högläge och en
natts sömn är den så pass mycket bättre att du fortsätter livet som vanligt utan vidare åtgärder och för varje dag
som går gör den lite mindre ont och svullnaden försvinner. Den här enkla skadan som kan hända vem som helst,
kan potentiellt orsaka en oändlig mängd efterföljande besvär, exemelvis genom att:

– Den plötsliga instabiliteten, smärtan och ditt haltande stimulerar flera muskelgrupper i benet att dra ihop sig i ett
försök att skydda dig och begränsa den överdrivna rörligheten. Bland dessa återfinns muskeln tensor fascia lata vid
höften som har stort inflytande över stabilitet och biomekanik i hela benet såväl som ländrygg och bäcken. Detta
kan i förlängningen leda till löparknä (när sammandragningen leder till att senan skaver över utsidan av knäet),
smärta på utsidan av låret (när överbelastningen som den oavbrutna spänningen ger resulterar i
triggerpunktsformation), ländryggsbesvär (när höger sida arbetar mer än vänster ger det assymetriska
spänningsförhållandet en relativ överbelastning av den mer utsatta sidan).
– Utsträckningen av ledbandet resulterar i en parallel utsträckning av muskelsenor däribland en som fäster på
mellanfotsbenet cuboideum vilket drar det ur läge och ger efterföljande smärta längs med utsidan av foten, även
efter att stukningen har läkt.
– Stukning sker normalt i en rörelse som kallas inversion och inversionsvåld såsom vid stukning resulterar i samtidig
utsträckning av strukturer på utsidan av foten såväl som kompression av strukturer på andra sidan, med låsningar av
mellanfotsben som följd. Långdragen stelhet och ömhet på insidan av foten upplevs sedan kontraintuitivt eftersom
det var utsidan man stukade.
På samma sätt kommer inversionsvåld skapa en separation av ledytorna mellan de två benen i underbenet tibia och
fibula
där de möts under utsidan av knäet vilket kan påverka mekaniken i både knä och fot även efter att fotens
ledband läkt.

Här illustreras hur en enkel skada i lika stor grad som bristande ergonomi eller stress (som i föregående exempel) kan
generera olika former av somatisk dysfunktion. Alla råkar vi ut för mindre sträckningar, stukningar, fall etc vilket inte
behöver vara allvarliga nog att söka vård för, men som potentiellt kan resultera i andra besvär längre fram.

Behandling/Åtgärd
Så vad ska man då göra åt saken? Alla förändringar av det beskrivna slaget går att spåra och åtgärda, men verktygen
är inte desamma som används för att hitta patogener eller sjukliga processer i kroppen. Istället för att döda bakterier
(antibiotika) eller skära bort tumörer (kirurgi) är målet i regel att uppmuntra kroppen till att återställa normal
funktion i form av ledrörlighet, muskeltonus, motorisk kontroll etc. När systemen fungerar bättre kan kroppen sedan
själv ta hand om de mer ”sjukliga” aspekterna av problemet, såsom att reparera skadad vävnad eller ”spola bort”
inflammatoriska celler.
Återigen måste påpekas att gänserna är flytande och att när problemet har nått en viss nivå kommer det att bli ett
läkarärende – i allmänhet när skadan är så pass stor att kroppens egna resurser inte kommer kunna hantera
problemet, oavsett hur god funktionen är. Lejonparten av alla besvär från rörelseapparaten faller dock inte inom
den kategorin och vårdcentralerna är överbelastade av folk som egentligen inte bör vara där. Gå direkt till någon
som behandlar besvär ifrån rörelseapparaten istället. Är det en seriös terapeut kommer han eller hon i vilket fall att
ha tillräckligt med kunskap för att bedöma när du behöver läkarjälp.

Vad gör de?
Om du söker hos någon som arbetar med dessa typer av problem kommer de att leta efter förändringar i vävnad,
såsom ökad tonus eller triggerpunkter i muskler, nedsatt rörelseomfång eller rörelsekvalité i olika leder, såväl som
förändringar i hur man utför vissa rörelser (motoriska program) eller hur man bär upp kroppen (hållning/ergonomi).
Det finns flera olika ingångar till att avslöja vad som inte fungerar optimalt i kroppen hos den som har besvär från
rörelseapparaten och ofta kan man på det viset hitta en förklaring till varför just den personen har ont.
Om vi utgår från en manuell terapeut (såsom författaren till denna text) kommer han eller hon att använda verktyg
såsom ledmobilisering- och manipulation, artikulation, pressur, PNF/PIR/MET (muskelavslappnings- och
töjningstekniker) m.m. för att återställa ledrörlighet, muskeltonus, eliminera triggerpunkter, förbättra cirkulation
(blod och lymfa) och återställa normal information in till centrala nervsystemet (genom att påverka proprioception
och nociception).
Andra metoder för att nå de här systemen kan vara nålar (akupunktur), apparatbehandlingar (elektroterapi, laser,
stötvåg) och olika typer av träning och rörelseövningar. Beroende på vem som behandlar och vilket problem man
söker för kan behandlingen skilja sig åt och ibland kan flera olika metoder fungera mot samma sak. Ofta kan du som
patient göra mycket för att påverka problemet själv, men det kan krävas professionella instruktioner för att förstå
vad och hur.